SISTA FÖRESTÄLLNINGEN +
I går klockan 18:00 stod vi på scenen för sista gången på Kulturama Gymnasium med min fantastiska klass. Ett av det jobbigaste tillfällen jag varit med om på senaste tiden. Tio minuter innan insläpp meddelar vår regissör att det snart är dags. Och typ två minuter innan insläpp står klassen i en ring, håller om varandra och min kompis Jess bestämmer sig för att hålla ett litet tal till alla. Kärlek på hög nivå. Många bryter ihop och står och gråter i de mörka ljuset när publiken väl börjar gå in. Ja, jag var en av de. Det var både glädje och sorg. Föreställningen var inte den bästa vi gjort under veckan, men tack vare att all kärlek som fanns i luften mellan oss var det den bästa ändå måste jag säga. När ljuset släcktes och klassen tog varandra i hand brast det för alla. Med händerna fulla med blommor och choklad gick alla runt och kramade varandra med tårar rinnande ner från kinderna. Det var en ovanlig känsla i luften för oss alla.
Denna klass är ovanlig. Vi är inte som alla andra. Vi är 26 stycken där alla är olika men vi kommer ändå fram till samma slutsats. Jo, att vi är rätt grymma. Och det har varit en ära att få utvecklas, skratta, gråta, umgås och dela scen med denna awesome klass.
Åh. Nu blir jag nostalgisk och vill skriva så mycket om hur mina år på Kulturama har varit om klassen, bråk, vänner kärlek och allt där emellan har varit. Men jag tror det får vänta. Tills den dagen, då jag tar mitt steg utanför skolan med min vita mössa på huvudet och skriker "FYFAN VAD JAG ÄR BRA". Snart, snart, snart är det äntligen min tur. Bara 59 dagar kvar.
